”Vad skulle du göra om dagarna?” frågar jag en vän, som det senaste året ofta sagt något om att kanske ”lämna in ID – brickan” och en f.d. kollega, som bestämt sig för att ” göra ett sista varv ”, ser inte så jättesugen ut på att välkomna en ny mentorsklass till hösten men förstår vad jag menar och vi påminner varandra om att lite ansvar, krav och schemapositioner inte skadar.
Själv har jag varit sjukanmäld måndag och tisdag och i så dåligt skick, att ingen skulle ha uppskattat min närvaro, men ändå orkat fundera över, hur helt obokade dagar skulle kännas och om jag verkligen skulle ta varje chans att leva livet, tänja på gränser och upptäcka nya platser.
Det första som slår mig är, hur fort dagarna går, och att det visst finns planer men också mycket, som får en att tappa fokus. Man slötittar på tv och så plötsligt måste man googla fram hur gammal den där mästerkocken Rick Stein i Masterchef Australia är eller ta reda på hur många av skådespelarna i reprisen ”Svenska hjärtan” som fortfarande är i livet.
Värdelöst vetande vill jag inte kalla det men ”Till vilken nytta då? ” kan någon slänga ur sig. Ja, inte vet jag, men man sitter där med det perfekta kaffet och all tid i världen och kan göra lite som man vill och kanske har de där käcka livsstilscoacherna i morgonstudion lyckats göra i alla fall mig mer irriterad än inspirerad och mer nyfiken på Gene Hackmans sista dagar i livet än de senaste rönen om sådant som kan ge femton år extra.
Det är klart att jag läser nyheter, tidskrifter och ett helt gäng favoritkrönikörer varje dag, men det krävs inte så mycket, för att jag ska klicka på rubriker i Daily Mail, som lockar med skvaller om demokratier, hollywoodkändisar och kungahus i förfall.
Så har det plötsligt gått några timmar och kaviartuben ligger fortfarande framme på diskbänken och äggskalen, som svepts ned på golvet, måste ju någon torka upp. Tömde jag maskinen, innan jag gick och la mig igår? Var det idag sotaren skulle komma? Har jag inte ett paket från DHL som ligger och väntar på Ica?
Ja, det hopar sig snabbt och så ska man kolla vad som behöver fyllas på i kylen och handlas hem, om man nu ska laga den där rätten Jamie Oliwer rörde ihop på Instagram. Hela tiden är det något och sällan av största vikt, men det bestämmer förstås ingen annan, och man gör väl vad man vill med sin dyrbara och utmätta tid.
”Inte i toppskick men tillbaka imorgon”, skrev jag till chefen, och det är väl så nära sanningen man kan komma. Jag vet ju, vad som ska göras, vilken tid och i vilken sal, och så förutsägbart blir det sällan, om jag får bestämma.
Alltid något att fördriva tiden med.