Här går man all in och tänker att formkurvan ska toppas lagom till födelsedagen och alla tårtljus blåsas ut i ett andetag, men saker kör ihop sig ibland och man kan få höra att lite ödmjukhet inte skulle skada.
Eventuella frågor, om hur uppladdningen inför Lundaloppet går, hade jag planerat att ta med en axelryckning eller ögonblinkning, men försöker nu desperat byta samtalsämne så fort distans, intervall och aeroba trösklar kommer på tal, men alla vet att det blivit fler vinprovningar än rundor på Järavallen och jag kan känna hur snaran dras åt.
På gymmet ska man se skönt avslappnad men ändå fokuserad ut och absolut inte snubbla till och slå i plåtskåpen, när man stående på ett ben ska dra på tightsen, och att kunna snöra på sig skorna utan att låta för mycket är alls inte för mycket begärt.
Man biter ihop och stretchar utan att gnälla över märkligt knastrande, diffusa sträckningar och allmänt låsta lägen och låter sig inte stressas av mer disciplinerade seniorer, som kliver upp och ned på en halvmeter hög mur och glatt svingar sig fram i något som liknar en klätterställning.
Nu är det inte bara lättja, som satt käppar i hjulet för mig, utan en förmodad kristallsjuka, som en fysioterapeut ska ta sig en titt på nästa vecka. Naturligtvis vet hon att kvinnor i min ålder googlar allt och ser till att ha koll på både blodtryck och kosttillskott, som kan framkalla yrsel, för att visa att de minsann inte belastar sjukvården i onödan.
Hon är såklart beredd på allt det där och har lärt sig att man inte inleder var och varannan mening med ” i DIN ålder”, om man vill ha en nära dialog och få patienten att satsa helhjärtat på den där gummibandsträningen.
Vadå ”i min ålder”? Finns det tillförlitliga källor, när man snabbt vill veta vad som är typiskt för dagens sextioåringar? Hur snabbt man kan resa sig från golvet utan att ta i med händerna? Hur länge man kan stå på ett ben med korsade armar över bröstet och slutna ögon? Hur länge man kan göra den där plankan? Vad som egentligen krävs för att man ska räknas som sexuellt aktiv?
Jo det finns säkert diagram, statistik och allt möjligt men allt kan de inte ha koll på och jag tänker på sådant som lite nonchalant kallas aptit på livet. Det må värka och svida och även snurra till ibland men inte värre än att man kan ge sig ut på äventyr och om det innebär en runda i Pålsjö skog eller en månads tågluffande i Europa det har inte så stor betydelse.
Planen för semestern följer samma spår och det är mycket möjligt, att ryggsäcken blir för tung för mina otränade axlar, och att de fjorton planerade stoppen bara blir hälften så många, men halva nöjet är ju planerandet och dagdrömmar har ingen dött av.
Nu har en gnista i alla fall tänts och själv har jag bestämt mig för att sluta med det där ” när jag var i din ålder” som söner, svärdöttrar och några till borde vara innerligt trötta på. Lite har jag lärt mig.
Favorit i repris eller inte.